tisdag 27 juni 2017

Wow

Sandra är väldigt rädd för halka, eller när det blir minsta ostadigt under fötterna på henne. När hon har badat lägger vi alltid en handduk på golvet innan hon kliver ur badkaret, för att det inte ska vara halt för henne.

Ibland har det varit lite blött på golvet även innan hon ska bada och första gångerna skrek hon mest när hon såg vattnet. Men hon blev snabbt lugn när man la en handduk där som hon kunde kliva på.

Efter ett tag slutade hon skrika, utan bad istället om att få en handduk på golvet innan hon klev i badkaret. Så har det varit en tid, men igår hände nåt fantastiskt!

Jag går alltid ut i tvättstugan med hennes kläder när hon ska kliva i badkaret, för gör man det så kan hon oftast kliva i själv (om hon inte är ostadig). Står man kvar och ska hjälpa henne, så låser det sig gärna istället och då brukar hon sätta sig på golvet. Det är alltid bättre att försöka locka henne att göra själv, om hon klarar det.

Igår var det en liten vattenpöl på golvet och jag brukar inte låtsas om sånt som jag vet kan störa henne, om det inte är för stora grejor, för att ge henne chansen att hantera det. Och det gör hon bäst om man går undan och inte låtsas om nåt. Ett sätt att hantera det kan ju vara att be om hjälp, t.ex. Det är ju dumt att hjälpa henne innan hon behöver hjälp, liksom.

När jag kom tillbaks från tvättstugan (som ligger bredvid badrummet, så jag hör när hon kliver i badkaret) så har hon löst problemet själv, med hjälp av en tvättlapp!


Alltså, sånt här måste man kanske ha egna barn med ungefär samma svårigheter för att förstå, men jag blev helt överlycklig av hennes initiativ och egna lösning på ett problem. Hon tänkte ut, och löste det helt själv! Jag har aldrig lagt en tvättlapp på golvet, utan en större handduk i en helt annan färg. Så hon kom verkligen på en egen lösning. Fantastiskt! 💕

Jag var på möte också, igår. Innan det var dags för Sandras kvällsbad. Det var en del anställningsintervjuer och lite planeringar inför semestertiderna som kommer. Assistansbolaget har en bra plan så vårt jobb med att få in folk kan fortsätta, trots semestrar. Skönt det, eftersom vi är i akut behov av folk. Då vill man inte lägga allt på is i flera veckor bara för att folk har semester, för oss är det ju lika akut oavsett. Men nu finns det en plan, och vi har fler ansvariga att vända oss till om vi behöver. Känns skönt.

Vi gick också igenom alla papper som handlar om Sandra, och som assistansbolaget håller på att sammanställa till en överskådlig genomförandeplan som ska vara tillgängligt för alla assistenter framöver. Det är en jätteviktig bit inför framtiden om assistansen ska fungera den dagen vi inte finns mer. Känns också väldigt tryggt och bra, måste jag säga.


Sakta men säkert går det framåt och bara vi får ihop lite folk snart så blir det nog riktigt bra för Sandra, och oss. En viktig detalj återstår, och det är Godman. För Sandra har inga släktingar som är intresserade av henne, och vi vet inte direkt någon som kan ta över det ansvaret efter Göran.

I värsta fall får kommunen en lucka att smita in genom, som raserar hela Sandras trygghet, om vi inte ser till att utse någon lämplig själva, medan vi kan det. Vi har planer på att dela upp det, så en har hand om ekonomi och sjukvård. För att klara dom bitarna behöver man inte känna Sandra så väl. Den stora biten är ju ”bevaka person” dvs sörja för att individen får det liv hen behöver och har rätt till. T.ex. att hon behöver, och har rätt att bo kvar i sin bostad och absolut inte klarar en flytt till kommunens gruppboende…

För att veta behoven måste man ju känna Sandra ganska väl. Kan vi trygga den biten inför framtiden, så kan vi slappna av sen.


När jag kom hem från mötet åkte Göran iväg för att lämna in paddan och dockan på lagning. Det oroade Sandra en del, men jag sa att dom säger till när dom har lagat klart.

Nu var det inte något att laga, tyvärr. Eller det var väl bra iofs, kanske. Fast jag tycker det är skönare att låta proffsen fixa när vi inte kan sånt där så bra själva. Men paddan hade iaf låst sig, så den måste vi få hjälp att låsa upp via support med kvittot som bevis på att paddan inte är snodd. Det var tydligen nån säkerhetsgrej som plötsligt hänt.

Dockan skulle kosta minst 1000 kr att lämna in, och en ny kostar 2.500. Så Göran ska se om han kan laga den själv, annars får vi väl köpa en ny, helt enkelt.

Vi får väl gömma grejorna för Sandra tills vi har något som fungerar, så hon tror att det är inlämnat. Annars blir hon nog stressad av att det inte går att spela på det.


Idag ska damen till frissan, och det är ju bra att vi har lite att roa oss med om dagarna nu när verksamheten inte är som den borde. Vi måste sysselsätta damen lite för att hon inte ska bli uttråkad, för det mår hon inte bra av. Men det är inte så lätt att hitta på saker mest hela tiden, så med ett frissabesök, och tillhörande liten biltur, så har vi iaf fm gjord sen.

Ha det gott.

.

måndag 26 juni 2017

Otursmys

Även om det positiva inte alltid överväger så finns det alltid något positivt att fokusera på. Att börja från början innebär ju att man kan passa på att förändra saker som inte var så bra. Det gäller att göra allt för att förenkla arbetet runt Sandra. I den mån det går utan att det drabbar henne, förstås. Livet runt henne är krångligt så det räcker ändå, liksom.

Nu när vi vet vart Sandra ska bo, så kan vi börja bygga upp verksamheten lite mot rätt mål. Vi kan i alla fall ha en plan för framtiden och hur vi ska jobba med Sandra så hon blir så delaktig som möjligt. Vissa saker kan vi få in redan nu, som gör det enklare för alla framöver. Vi jobbar en hel del med såna anpassningar som gör att Sandra blir lite mer självständig. Säger man rätt, vid rätt tillfälle, så kan hon mer själv. För hon gillar att göra själv, om hon förstår vad hon ska göra, och det är rätt förberett.

Det är faktiskt den som förbereder som gör det största jobbet hos Sandra. Det är att bereda vägen rätt som är det svåra, och det som är viktigast och avgörande för om Sandra ska kunna något själv eller inte. Även om hon inte kan själv så är målet att hon ska känna att hon gör själv. Att göra sakerna åt Sandra är betydligt enklare. Gör man sakerna åt henne behövs inte dubbelbemanningen i samma utsträckning. Ju mer delaktig Sandra är, desto mer jobb ligger det bakom.


Jag vet att assistans dras ner överallt nu, men vi kan bara hoppas att dom inte drar ner för mycket på Sandras dubbelbemanning, om hon ska ha chansen att utvecklas framåt. Det är så klart en oro. Man måste sätta sig in i jobbet ordentligt om man ska förstå behovet, för Sandra verkar så redig när man inte är insatt. Jag får ofta höra jämförelser om att hon kan och förstår så mycket. Det gör hon ibland, om vi runt henne bereder vägen rätt och är tillräckligt tydliga. Utan det kan hon inte så mycket, faktiskt.

Nåja, det var en parentes. Den bostad som Sandra (förhoppningsvis) ska bo i är jättebra anpassad efter hennes förmågor. Där är det mycket enklare att få henne delaktig i sin dag än vad det är här hemma. Mest för att vi har tre våningar och Sandra ibland inte klarar trapporna alls. Det tar en massa energi av henne att ta sig till tvättstugan, t.ex. I den bostad som hon ska flytta till är allt mer lättillgängligt, så hon kan lägga energin på det som ska göras istället.

Sen orkar hon så klart inte delta precis i allt, hela tiden, men hon kan delta lite efter dagsform och ork. Jag har läst på lite om vad som är assistenternas ansvar och det var intressant läsning. Bra att veta vad som gäller och i princip är det assistenternas ansvar att hjälpa individen med allt som vi som kan själva brukar göra, både grundläggande behov, intressen, nöjen och vardag. En hel del, alltså.

Däremot får inte assistenter utnyttjas, och det är ju självklart men förekommer säkert. Därför är det en slags riktlinje att individen själv ska delta i allt som assistenterna hjälper till med. Men det som gäller är att inte assistenterna ska städa medan personen själv går på bio, typ. Är det så att en person inte orkar vara delaktig i allt (som Sandra) så är det inte att utnyttja assistenten om hen sätter på tvättmaskinen, eller lagar lunchen själv en dag (medan den andra hjälper Sandra med det hon orkar).

Personlig assistans ska ju vara just personlig, och för Sandras del innebär det att hon är delaktig efter hennes ork och förmåga. Då måste ju också assistenterna få rätt utbildning för att klara att bereda vägen rätt åt henne. Att få Sandra delaktig i allt som behöver göras runt henne kräver ganska mycket kunskap och stöd utifrån. För det är inte lätt att veta hur man ska göra, då är det betydligt enklare att bara göra allt själv.


Nog om det. Igår hade Sandra lite väl mycket otur, tycker jag. Paddan gick ju sönder i lördags, och när hon skulle lyssna på sin musik genom min mobil istället, så gick även dockan sönder. Hon blev lite stressad först, men nöjde sig ganska snabbt med CD-skivor.

Sen skulle hon ut med pappa och skrapa potatis, för vi skulle grilla. Precis när timstocken pep (tidshjälpmedel som talar om när det är dags) och hon skulle gå ut, så började det regna. Det hänger ju mycket på oss runt henne hur vi hanterar sånt här, och om Sandra ska fixa motgångarna. Men hon klarar ju inte hur mycket förändringar som helst på samma gång, liksom.

Göran var snabbtänkt och fällde upp parasollet, och visar vi att något är rolig, eller spännande, eller mysigt, så smittar känslan lätt av sig på Sandra. Så hon var helnöjd under parasollet och stannade ute tills grillspetten var grillade.

Sen mutade vi med mys-lunch inne och cola till maten. För annars hade det nog blivit en låsning när det var dags att gå in och det blev tydligt för henne att vi inte kunde äta ute som vi brukar när vi grillar.

Förresten ville även Göran och jag ha det lite extra mysigt inne när vi gick miste om grillningen. Får Sandra cola kan ju vi få ett glas vin. Alla nöjda och glada. Och bäst vi satt inne och åt började solen skina där ute, haha!

Efter maten ville Sandra se på film, och kors i taket, både DVD och TV funkade som det skulle 😎


Må finemang!

.

söndag 25 juni 2017

Förödande teknikstrul

Vi brukar ju uppmuntra Sandras egna val så långt det är möjligt utan att för den skull stressa henne. Hon kan ju bli stressad av att hon har valmöjligheter, om det inte är rätt tillfälle. Igår valde hon att lyssna på musik i sin padda och jag blir alltid så glad när hon väljer och kan tala om vad hon vill. Det har hänt lite oftare på sista tiden, även om det inte händer ofta, precis.

Så hon valde spellista från bilder hon har i en ”musik-burk” och jag startade paddan. Men där tog det stopp och hade kunnat bli ett utbrott. För det gick inte att få igång paddan och Sandra kan inte vänta… Men det var bara jag som blev stressad och jag tror jag lyckades hålla tillräckliga band på mig för att inte låta Sandra smittas av stressen.

Hon fick välja på att lyssna på CD eller på min telefon, som funkar i samma docka som paddan som tur är. Hon valde telefonen och tyckte nog bara att det var roligt att få låna den. Det funkar ju som nödlösning, men jag blir utan telefon…

Sen kan det ju ringa i den, mitt i en favvo-låt, och då blir det inte så lyckat. Dom flesta vet ju att jag inte kan prata i telefon när jag jobbar, så det ringer inte så ofta, men det händer.

Jag bad om hjälp på fb och fick massor av bra lösningar, men tyvärr funkade det inte ändå. Antingen är jag för trög (mycket trolig orsak) eller så är det nåt annat. Det går inte att logga in på paddan med Apple-id, men jag kommer in på Sandras konto via datorn. Så jag har ju rätt lösen, men paddan vill inte.

I morse kom den igång och jag behövde inte skriva id utan bara lösen, som det brukar. Då tänkte jag att den nog bara behövde vila lite. Men se det tyckte inte paddan som fastnade igen. Så det är troligtvis nåt fel på själva paddan och vi får väl testa att lämna in den, antar jag. Den verkar även dra ur batteriet när den är avstängd.

Stort tack till alla som försökte hjälpa mig igår!

Efter maten igår blev det en biltur och regnet hängde i luften. Men efter bilturen var det lite bättre väder så Sandra fick vara ute en stund och blåsa såpbubblor med resten av familjen (medan jag fortsatte bråka med paddan).


Det är inte så lätt att få dagarna att gå nu. Sandra behöver stimulans mest hela tiden, och vår ork räcker inte. Nu är iaf jag lite piggare, men Göran skulle behöva semester. Eller, jag skulle behöva semester och Göran skulle behöva sjukskriva sig, snarare. Tur ändå att vi inte däckar helt samtidigt.

Idag blir det iallafall grillning, sen får vi se om vädret tillåter att det blir grillning på Sandra-vis (dvs sitta ute och äta) eller med paraply. Vi tinade grejorna till grillspett för ett par dagar sen, och då fick vi frysa om det när regnet kom, så vi kan inte frysa om det igen.

Förhoppningsvis blir det grillning på Sandra-vis, för då kan hon vara ute lite och det brukar hon vara väldigt nöjd med. Som plan B har jag ett skapande-jobb att föreslå damen, om hon är sugen på det.

Jag önskar er en fin dag.

.

lördag 24 juni 2017

Överlycklig stress

Vi fortsätter vårt pysslande och städande här, så fort tillfälle ges. När Sandra är på skapande-humör hakar jag gärna på. Innan assistenten försvann förut så förberedde vi ett skapande-pyssel åt Sandra, som sen blev liggandes. Men häromdagen tog jag fram det och Sandra gjorde en fin sommar-tavla av det.


När hon hade satt huset på plats ville hon att hennes fina chaufför från skoltiden skulle flytta in, så det var bara att klippa ut en figur som hon fick klistra dit. Sen skulle mamma, pappa och Sandra också vara med. ”Hela familjen” sa Sandra stolt, när hon var klar.

Sen ville damen skapa mer, så då tog jag fram ett annat skapande-jobb som legat förberett en tid.


Sandra klistrade silkespapper i olika färger på siluetter och visst blev det fint?!


När limmet torkat klippte jag bort silkespapperet som stack ut och sen är det meningen att dom ska sitta på fönstren.


Men Sandra gillar att skapa, sen är hon inte så intresserad av dom färdiga alstren längre, om man inte sätter upp dom direkt när det är nygjort, så vi skippar nog det, om hon inte kommer på det själv. För mycket prydnader och grejor stör henne nämligen bara.

Igår fick Sandra syn på några svampar som hade kommit upp på andra sidan vägen, utanför det fönster där hon oftast sitter och klipper. Hon hakade upp sig och det var ett fasligt tjat om dom där svamparna, och hon ritade dom på ett papper.


Hon lät "överlycklig" och om man inte känner henne så tror man nog att hon älskar svampar och tyckte det var jätteroligt med dom. Hon tjatade om att ha dom och känna på dom ända tills Göran gick ut och tog bort dom.

Hon fick dom i en hink och lugnade sig efter en stund. Hon tycker nämligen att svampar, när dom växer i naturen, är otäcka.


Det där överlyckliga hon visar är ganska stark stress. Innan vi tog Sandra från korttids, hade personalen skrivit ner punkter till den dåvarande LSS-handläggaren som ville ha bevis för att Sandra inte behövde dom anpassningar som jag påstod. (För då ville dom bevisa att Sandra klarar att bo i gruppbostad).

En av punkterna var att Sandra hade varit överlycklig när dom var på utflykt till McDonalds, och efter det en badstrand har jag för mig. Men mamman… hade inte låtit Sandra följa med på såna roliga saker mer efter det.

Suck.

Alltså korttids var bra innan dom bytte ut för många av personalen, och framförallt innan både LSS-handläggarna och korttids fick ny chef. Det var då dom fick för sig att ta bort anpassningarna och då gick det ju så klart inte längre. Sen dess är vi utan avlastning.

Vi orkade inte bråka om det också, så vi satsade på att utöka assistansen istället, och la krut på att motbevisa att Sandra inte alls skulle må bra i en gruppbostad. Sen fick vi ju ny handläggare, som satte sig in i Sandras behov ordentligt. Så nu är ju bostadsfrågan löst (verkar det som, om vi vågar hoppas att det inte dyker upp fler ”överraskningar” innan vi har allt på papper). Så bara vi hittar assistenter som kan ta över så småningom, så blir det nog bra tillslut.

Vårt eget lilla midsommarfirande

Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle skriva om det där nu. Jag hoppas att vi har lämnat allt sånt bakom oss och ser istället framåt mot ljusare tider. Det ska bli roligt att fixa ordning Sandras egna bostad åt henne, så det ser jag mest fram emot även om det kommer bli ett pusslande för att få det att fungera. I dom bästa av världar hinner vi hitta nån assistent som hinner lära känna Sandra lite, så det iaf är nån av oss som kan flytta grejor.

En vän har erbjudit hjälp annars, så det ordnar sig alltid på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå, som jag brukar säga.

Må gott.

.

fredag 23 juni 2017

Rensar o sorterar

Jag håller på att städa bland alla Sandras jobb och lådor som vi har i källaren, efter tiden då hon hade en egen daglig verksamhet där. Vi använder ju fortfarande mycket av materialet, det är fina saker som jag har tillverkat och som Sandra kan ha nyttan av framöver. Men det är också en hel del gammalt som inte används och en del som behöver sorteras lite inför flytten.

Jag hade förberett en del jobb som det var meningen att Sandra skulle göra, men så försvann ju bara assistenten utan förvarning och det blev inte så mycket gjort. Vi har nämligen inte samma strukturerade schema när vi är familj, för det orkar vi inte så länge vi inte är lediga mellan varven. Så att ”jobba i bänken” har vi gjort när vi haft assistenter och ett mer strukturerat schema.

Jobben går ju att göra ändå, spontant, så det gjorde vi häromdagen. För jag vill få undan det som legat förberett så jag kan packa ner allt så småningom. Det var lite nya jobb som låg och väntade och det tyckte Sandra var spännande, hon var riktigt jobb-sugen.


Den här uppgiften har jag nog visat förut, när jag fick den klar. Sandra gillade den för det var lite nytt och lite varierat, inte bara sortera. Hon skruvade bort ett lock och tittade vad det var för färg i korken. Så tog hon en liten pom-poms i samma färg, med en pincett, la i den och skruvade på locket igen.


Här matchade hon bokstäver och bildade ord. Om det ska ge nåt mer än att hon matchar lika på lika så behöver man ljuda och läsa medan hon jobbar. Hon gillar bokstäver och är intresserad av hur dom låter och vilken bokstav olika saker börjar på. Så det här jobbet tyckte hon var roligt, även om hon inte kan läsa.


Ännu ett bokstavs-jobb. Sandra matchar och jag ljudar. Det var också roligt, tyckte Sandra, men hon blev nog lite trött mot slutet.


Vi avslutade med ett gammalt jobb som det var länge sen hon gjorde. Här behöver hon inte anstränga sig så mycket, men det är spännande att leta efter rätt figurer i lådorna, som hon sen lägger på rätt bild.

Igår klippte Sandra ut bilar från en tidning, som hon ”parkerade” på bordet.


Medan hon var ute och blåste såpbubblor sen, så förberedde jag lite skapande av bil-bilderna som hon tyckte var roligt. Sen fick pappa berätta vad alla bilar heter, för det hade morsan ingen vidare koll på.


Jag önskar er en fin midsommar. Här blir det inga större utsvävningar, eftersom det bara stressar Sandra, men sill blir det. Ha det fint!



.

torsdag 22 juni 2017

Tankeövning

Ett litet tillägg efter gårdagens inlägg, så ingen får för sig att jag är nån supermorsa som gör rätt jämt... Jag tappar så klart tålamodet ibland, och jag orkar inte alltid börja leka när låsningarna kommer. Absolut inte! (Särskilt inte nu när jag är för trött för allt). Inlägget skrev jag som ett exempel på hur man kan tänka för att lyckas bättre, och det är ju gott nog om man blir medveten och gör sitt bästa, så blir det rätt dom flesta gångerna. Jag jobbar på att tänka rätt oftare.

Det viktigaste att få fram är dock att det alltid är assistenternas (eller föräldrarnas, eller lärarnas, eller vem som nu är med individen) ansvar att hantera situationerna så det blir så bra som möjligt. Sandra kan inte rå för att hon låser sig, så hon kan inte ansvara för det.

Sandras låsningar beror oftast på att hon har för höga krav på sig. Hur kravkänslig hon är varierar efter dagsform och omständigheter, så där måste man vara flexibel i sitt eget tänk. Men om jag hade sagt Nej, vi ska inte köpa glass, igår istället för lekt att vi köpte glass, så hade jag ställt ytterligare krav som hade förvärrat låsningen och tillslut kunnat orsaka ett utbrott.


Det var en personal en gång som inte hade det här låg-affektiva tänket som man måste ha om man ska kunna minska utbrotten. Hon tyckte själv att hon hade rätt tänk och kunde det där när jag sa ifrån. All berörd personal fick ett häfte av mig som handlar om låg-affektivt bemötande och den här människan sa att hon kunde det där, det är precis så hon jobbar. Det var henne det inte funkade med.

När jag hämtade Sandra en gång så stod dom ute och väntade på mig. Sandra hade en låsning och kastade iväg sitt gosedjur. Den här personalen som tyckte att hon kunde låg-affektivt bemötande ställde sig framför Sandra och sa åt henne att plocka upp djuret. (Ytterligare krav i en redan svår situation). Sandra var arg och vägrade så klart. Personalen säger då ”Det var du som kastade så du får plocka upp” och Sandra fick ett utbrott. Kan man låg-affektivt bemötande och autism så säger man inte så.

Häromdagen var det nåt som hände när Sandra skulle lägga sig, så hon kastade ett gosedjur precis när jag kom in till henne. Jag riktade då min uppmärksamhet mot djuret och sa nåt i stil med ”Nämen ska du ut och flyga ikväll, vart är du på väg nånstans” och då försvann Sandras låsning. Hon blev genast glad och det blev en lek av det.


Igår var damen skör och gnällde om det mesta, men dagen gick rätt bra ändå. Hon har blivit väldigt ostadig nu ett par dagar, och behöver mer fysisk hjälp i trappor och på ställen där hon känner sig osäker/ostadig. Vi hoppas att läget inte förvärras, så hon inte kan ta sig upp eller ner alls. Då behöver vi lyfta henne under varsin arm, och det är inte så enkelt i en trång trappa, precis.

Nåja, hennes nya bostad har inga trappor, och det blir bra det! För ostadig blir hon ibland, även om det troligtvis beror på överbelastning. Det hade varit konstigt om det inte kom en reaktion nu när vi inte har den ordentliga strukturen som hon behöver.

Idag tänkte vi iallafall grilla, om vädret tillåter. I övrigt får vi se vad ork och humör kräver. Enklast är det om Sandra kan vara ute lite för det gillar hon. Själv skulle jag snart behöva göra lite foto-turer, för nu börjar mitt foto-förråd ta slut så snart har jag inga gamla bilder kvar att smycka ut mina inlägg med. Som ni säkert ser…


Ha en fin dag.

.

onsdag 21 juni 2017

Att tänka om och göra rätt

Son-rise går ju en hel del ut på att hitta individens intresse här och nu, och bygga vidare utifrån det. Som vi alltid har gjort, på sätt och vis, fast inte så uttalat, kanske.

Jag har inte lärt mig jättemycket om det än, men har börjat tänka mer på det i vardagen. Som igår, t.ex. när vi var på promenad i ett nytt område. Plötsligt ville Sandra ha glass, men vi hade inte tänkt köpa det den här gången. Det blir så lätt ett problem nästa gång då, så dom gånger vi köper glass måste vi göra det tydligt att det inte kommer bli så varje gång. Och när vi då är på ett nytt ställe, så kommer Sandra att förknippa det med att köpa glass nästa gång om vi gör det första gången. Då blir det väldigt lätt låsningar och utbrott, om vi inte köper glass varje gång och det är kanske inte lämpligt alltid.

Hursomhelst, det var en liten parentes, för just där vi var igår, när Sandra ville köpa glass, fanns det ingen glasskiosk eller affär nånstans inom rimligt avstånd. Vi var nämligen nere vid en liten sjö och tittade på and-ungarna.


När Sandra då gnäller efter glass, och är på väg att fastna i det, så har man ju som assistent (eller förälder, för den delen) två val. Antingen tar men en konflikt och säger Nej. Då skulle Sandra troligtvis få ett utbrott. Man skulle (kanske lite irriterat) svara att det inte finns någon glass där och vi inte ska köpa det, och Sandra skulle vara grinig resten av promenaden. Så hade jag kunnat gjort. Så har jag gjort…

Men nu har jag lärt mig bättre sätt, som jag försöker använda istället, för det mesta iaf. Sist jag pratade om Son-rise med verksamhetsansvarig på assistansbolaget, så sa han ”Man kan leka”

Men så enkelt, egentligen. Att jag liksom inte tänkt på det tidigare, utan istället skapat en konflikt med Sandra i något som hon faktiskt inte förstår. För vill hon ha glass så struntar ju hon i om det finns nån eller inte. Hon vill ju ha det ändå.

Igår sa jag okay, och ställde mig lite snett framför henne där hon satt i rullstolen. Vilken sort vill du ha? Chokladglass? Så låtsades jag sleva upp glass i en bägare som jag gav henne. Det blir tio kronor. Sandra var genast med på noterna, skrattade och låtsades betala. Här ska du få lite papper också, sa jag, och Sandra skrattade ännu mer.

Sen gick vi vidare och hon satt nöjd i sin stol och hummade (som hon bara gör när hon är riktigt nöjd) medan hon låtsades äta av sin chokladglass. Jag fick smaka lite jag med.

Jag fick min vilja igenom – vi köpte ingen glass. Sandra fick sin vilja igenom – vi ”köpte” glass. Alla nöjda och glada, och inget utbrott. Så man har ett val för det mesta. Man kan själv bestämma ganska långt om det ska bli konflikt och utbrott, eller skratt och lek. Det är ju inget svårt val, när man bara blir medveten om det.


Annelie undrar om Sandras bostad ligger i närheten av vårt hus. Det är ca 1,5 mil mellan, så det är väl ganska lagom med tanke på flyttbestyren. När Sandra bott in sig har vi tänkt flytta vi med, och om det blir som vi tror i dagsläget så kommer vi ha ca 3 mil till Sandra sen. Lagom det med så vi kan röra oss lite fritt utan att riskera att mötas vid olämpliga tillfällen.

Må så gott.

.