Sandra köpte en chokladtopp. Precis en sån som Anki & Pytte (film) köpte när dom var på marknad :) Det är liksom ett måste på marknader, helt enkelt.
Sen blev det lite godis, förstås.
Och lite ”gå runt och titta” innan det blev för mycket folk.
Jag gick tillbaks själv lite senare och köpte skärp till Sandra. Egentligen hade vi tänkt att hon skulle vara med, men dom hade inte fått ordning när vi gick förbi med henne, så vi sa inget utan nöjde oss med godiset.
Det är lite uppträdanden också, men inget som jag tycker är värt oredan det skapar hemma för att gå och titta på, så det skippar jag. Karuseller finns ju… och är det nåt jag älskar, så är det karuseller! Men inte själv, så det skippar jag också.
Alltså jag är barnsligt förtjust i allt vad tivoli heter och var en gång på marknad med en kompis och åkte. Åkte och åkte och åkte… Vi köpte biljetter som vi hade i handen och klev inte ur karusellen ens mellan åkturerna…
Jag kände mig lite konstig i magen, men tänkte inte mer på det utan åkte glatt vidare. Efter ett tag tyckte min kompis att jag hade tappat färgen i ansiktet. Jo, jag mådde nog lite illa, om jag kände efter ordentligt.
”Vi kanske ska gå hem och vila från karusellerna en liten stund” tyckte min kompis. Sagt och gjort och inte förrän hemma insåg jag att jag hade åkt så jag blev åksjuk, haha! Vilade, åt och mådde bra igen, så sen gick vi tillbaks och åkte vidare :)
Men den här gången har jag ingen att åka med, och då är det inte lika kul, om det inte är nån väldigt rolig och lockande karusell då…
Toa- och badrutinerna funkade jättebra igår, efter min lilla justering. Lugn och ro igen och Sandra kände igen sig. Skönt när man hittar orsaken ganska fort, och kan göra nåt åt det.
Jag avslutar med ett stycke från en kommentar jag fick av Annelie L igår.
”När jag läste din beskrivning om det ständiga pratandet, på hög volym, frågor om helt självklara saker, kravet på att vara närvarande och svara rätt och på precis rätt ställe för att sen kastas in i nästa tanke-virvel och försöka ha ork att vara 100% närvarande....det slängde mig tillbaka till tiden med Bamsefar och jag kände den inre stressen gripa tag i mig igen, trots att jag inte alls har det så längre...”
Vad skönt det är när någon liksom vet precis vad man pratar om :) Även om man försöker sätta sig in i en situation så kan man inte förstå den helt och fullt förrän man har upplevt den själv. Vad det än gäller… Det är väl därför man får det allra bästa stödet hos likasinnade, även om man får bra stöd av dom som har förmågan att försöka sätta sig in i situationen med. Tack Annelie! Jag vet att du förstår.
Passar ju förstås på att tacka för alla kommentarer jag får! Fina alla på sitt sätt och gör mig alltid glad :)
♥ Kram ♥