Tema – Sorg – Att inte bli älskad

En släkting ringde före jul år 2011 och sa att dom hade en julklapp till Sandra och att vi måste ses snart, för det var så länge sen. Hon påstår att hon tycker väldigt mycket om Sandra och längtar efter henne… Sen blev det tyst. För alltid?

En annan släkting har sagt till mig att det är mycket roligare att bry sig om grannars, och vänners barn, än den närmaste släkten.

Jag blir ledsen av att titta på filmer från när Sandra var ”liten och normal”. Och omtyckt. För det var hon verkligen, hon var så efterlängtad i hela släkten och alla var så glada över att hon hade kommit till oss. Tills dom märkte att hon inte var som andra. Tills det krävdes en massa hänsyn om vi skulle kunna träffas.

När Sandra började i särskolan, ungefär i samma veva som hon fick sin diagnos, så fick ett par släktingar se en film på Sandra i skolan. Jag var ju världens stoltaste mamma och ville visa världens finaste skoltjej för dom.

Det var väl då det gick upp för dom på riktigt att Sandra inte är som andra, för kommentaren var ”Men jag tycker inte att hon passar in där, med såna” Och det var väl då som det gick upp för mig att Sandra inte var lika älskad längre, även om jag hoppades i några år till.

Med den människosynen vill jag egentligen aldrig mer se dom, som inte kan älska Sandra för den fina tjej hon är. Men det är ändå sorgligt att dom försvann.

Jag sörjer för Sandras skull. Jag skulle önska att hennes släkt brydde sig om henne lite. Det gör ont när ingen hör av sig och frågar hur hon mår ens när dom visste att hon var ganska sjuk förra våren, eller ens skickar ett kort när hon fyller år. Eller bara tycker om och vill träffa henne.

Jag sörjer framtiden, då vi inte finns längre och ingen firar hennes födelsedagar eller jular med henne, när ingen skickar kort eller kommer och hälsar på. Eller kan se till så hon har det bra.

♥ Kram ♥