lördag 16 november 2013

Tema – Uppfostran – Respekt

Den här veckan har Neurobloggarna tema om uppfostran. Jag har inte haft så mycket annan plats i huvet på ganska länge, än mina egna känslostormar och all planering som har varit den senaste tiden. Men jag tänkte iaf försöka få ihop ett temainlägg, även om förra temat om fördomar ligger mig varmare om hjärtat att skriva om.

Jag har nämligen väldigt svårt för när folk dömer. En av dom saker jag retar mig mest på, faktiskt. Men man kan nog få in fördomarna i temat om uppfostran också, för hur många gånger har folk inte fördomar om andra föräldrars sätt att hantera sina barn?

Jag är av den uppfattningen att dom allra flesta föräldrarna gör sitt allra bästa och att det oftast räcker alldeles jättebra. Det är faktiskt viktigare att man gör på ett sätt som känns rätt för en själv, i den egna familjen, än vad andra tycker är rätt för dom!

Så jag blir alltid lite trött på åsikter och fördomar om hur andra gör i andras familjer, för så länge det inte handlar om barn som far illa så kan man faktiskt ha olika sätt som är bra i olika familjer. Alla är ju individer!


Uppfostran för mig då… Ja, jag vet faktiskt inte. Jag tycker inte att jag uppfostrar nånting. Jag älskar mitt barn och hjälper henne med sånt som hon behöver kunna så gott hon klarar det. Men jag tvingar henne inte…

Jag visar henne vad som är ett trevligt och bra uppförande om hon har förmåga att klara det. Att använda besticken istället för fingrarna när hon äter, t.ex.

Hon var ganska stor innan hon klarade att äta med bestick. Och innan hon kunde så krävde jag det inte, men jag försökte visa. På dagis sa en pedagog att det var oacceptabelt att en 2,5-åring äter med händerna.

På den tiden hade jag inte hunnit bli så stark i alla motgångar som lärde mig livet den hårda vägen, så då blev jag bara ledsen. Jag tycker att det är oacceptabelt att äta med händerna om man kan äta med bestick. Oavsett ålder. Men kan man inte… då är det helt okay att äta på det sätt man kan. Oavsett ålder!

Nu kan Sandra. Hon kan t.o.m. putta upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Men hon glömmer det och tar fingrarna istället, så där hjälper jag henne att göra rätt genom att påminna dom dagar jag ser att hon kan. Andra dagar är jag glad om hon äter, och då struntar jag i hur. Det kan man kanske kalla uppfostran. På mitt sätt.

När Sandra gick i förra skolan, innan vi bytte, kom hon en dag hem med ett seriesamtal. Först en ruta med två streck-gubbar. Den ena ”gubben” (Sandra) hade en pratbubbla där det stod ”Jävla Xxxx” (namnet på en lärare) Den rutan var överkryssad. Nästa ruta såg likadan ut, men i pratbubblan stod det ”Xxxx är snäll” Jag ska tillägga att Sandra inte kunde/kan läsa.

Vid det här laget hade jag blivit lite starkare, så jag blev förbannad. Om Sandra nu var arg på Xxxx så får hon faktiskt vara det. För uppfostran för mig handlar inte om att respektlöst köra över någons känslor! Sen kan jag tycka vad jag vill om svordomar, men arg har Sandra rätt att bli! Jag undrade vad läraren skulle känna om hon blev tvingad att säga att nån hon var arg på var snäll…


Mitt sätt att lära Sandra hur man behandlar andra är att visa respekt för henne först och främst. Man får bli arg! Men om man tycker att någon är snäll, så blir den personen glad om man t.ex. säger hej.

Det vet Sandra, och då känner jag att jag har lyckats i uppfostran. Man måste inte hälsa, men det är trevligt att göra det. Sandra brukar berätta när någon har sagt hej till henne. ”Jag sa hej tillbaks. Det är trevligt att säga hej” Ja, älskade unge, det är det ♥

.