fredag 15 augusti 2014

Tema – Studier – Principer och ordning


Skolan är ett hett ämne så här i val-tider, och jag tänkte dela med mig av mina tankar kring det. Sandra har ju gått klart i skolan, och hade sina bästa år under den tiden då allt var väldigt bra anpassat efter hennes förmåga. Så egentligen går min energi åt till helt andra framtids-problem just nu, men eftersom Neurobloggarna har tema om studier så vill jag passa på att skriva lite i ämnet. Besök gärna sidan och läs andras bidrag.

Det pratas om ordningsbetyg, integrering, skolplikt i gymnasiet och lönehöjningar till lärare. Det låter kanske bra alltihop… Vid första tanken. Men ingen pratar om färre elever i klasserna, mer resurser till elever som behöver extra stöd, konkret hjälp för ”stökiga elever” kunskap om npf hos lärare och individanpassning.

Jag tror inte att man väljer att misslyckas med sina studier om man har möjlighet att lyckas. Jag tror att ”stökigheten” väldigt ofta beror på för höga krav för just den individen. Och då blir ordningsbetyg ännu ett misslyckande. Det är lätt att ”ge upp skolan” om man ändå inte klarar den.

Integrering är säkert jättebra, för en del. Men man får ju inte glömma varför dom eleverna som man nu tycker ska integreras en gång hamnade i en skola för elever som har behov av särskilt stöd. Varför skulle dom eleverna helt plötsligt klara att gå i samma klass som elever som inte har samma behov av extra stöd, där det extra stödet inte finns, och där kunskap om elevens behov saknas?

Att integrera är bra för att minska utanförskapet, sägs det… För en del, kanske. Och om resurserna finns där. För dom flesta blir kraven för stora och utanförskapet växer. Elever som inte orkar ta sig till skolan för dom klarar inte kraven och mobbingen ökar. Sen ska det sättas betyg på uppförande?! Har man inte missat nåt då?

Integrering är endast en ekonomisk fråga för beslutsfattarna, men det låter ju fint…

Hur många lärare har fått kunskaper om npf i sin lärarutbildning? Hur många vet att en person som t.ex. har adhd och utsätts för stress, krav och rörig miljö ofta reagerar med att själv bli ”stökig” och faktiskt inte klarar att sitta still, koncentrera sig och lyssna, hur mycket h*n än vill och försöker? Hur många skäller på den eleven och visar ut honom eller henne från klassen för att h*n stör?

Hur känner den eleven som misslyckas igen och igen och igen? Blir den eleven hjälpt av ordningsbetyg? Eller blir det lugnare i klassen med färre elever, kunskap, förståelse och anpassad undervisning?

Jag tycker visst att man kan kräva ordning, men man kan inte kräva det om inte förutsättningarna finns.

En lärare sa att ordningsbetyg vore bra. Eleverna måste visa hyfs och t.ex. ta av sig kepsarna i klassrummen. Men om kepsen är ett sätt att anpassa för eleven då?

Om ”den stökiga eleven” känner att det är viktigt att ha kepsen på sig, det kanske skapar trygghet och går lättare att koncentrera sig då. Eller om en elev klarar att stänga ute störande ljud genom att lyssna på musik när h*n räknar matte. Gör det nåt, egentligen? Hur många regler har vi för att ”det ska vara så” och vilka regler är viktiga för eleverna och syftet med att dom är i skolan?

Är inte ”princip-regler” ganska onödiga, när man tänker efter? Man ska ta av sig kepsen inne, och man ska inte lyssna på musik på mattelektionerna. För att…. det bara är så…?

Jag tänker lite på när Sandra var liten, och inte åt. Hon klarade inte att sitta vid bordet och äta mat. En period klarade hon inte att sitta på en stol ens, hon stod upp istället. Hon klarar fortfarande inte alltid att äta tillsammans med andra, om det så bara är en person. När hon var liten fick hon sitta på golvet i sitt rum, framför spegeln, och äta sin mat.

Så gör man väl inte?! Man ska sitta vid bordet! Man ska umgås och ha trevligt vid middagen, det är jätteviktigt för barnen att få den stunden med sina föräldrar, sa folk då. Men vi tyckte det var viktigare att hon fick i sig mat.

Jag tycker att det är viktigare att en elev klarar att lyssna på läraren än att h*n tar av sig kepsen.

Det är bra att alltid ställa sig frågan ”Varför” när man ska införa en regel. Hittar man inget vettigt svar på den frågan så är nog regeln ganska onödig.

En annan fråga som man bör ställa sig innan man bestämmer nåt är ”För vems skull”

I skollagen står att alla elever ska ha rätt till anpassning, oavsett om dom har en diagnos eller inte. Det kan vara bra att komma ihåg det innan man ställer krav.



.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Särskola är säkert bra.

Jag har själv blivit intvingad u särskola.

Har ju idag när jag kommit ifrån särskolan och sär behandling och fått lära mig den hårda vägen normalt social regler.

Knappt någon autism kvar.

Och i mitt jobb jobbar vi med son rise

Och mer son rise i skolan.
Tror lägger vi oss på elevens nivå och inte tar bort något så vill.barnet va med oss.

Och här måste vi få till nya lagar och regler så vi får in.fler assistenter i skolorna.

Och min pojkvän jobbar som lärare

Han har ju privata erfarenheter av diagnoser.men frivilligt på högskolan läsa om det.

Och nej inte lärarens uppgift.att ta hand om och anpassa till.en kanske 3 elever.

I min vanliga klass ja va mindre mobbad där än i sär.van trivdes i vanlig klass men det var för intressena var helt annorlunda.
Men lärde mig massor och var lugn.
Blev lugn när jag blev av med personliga assistenter som var skit kul att jävlas med.

Så jag tror alla med autism inte ska gå i vanlig klass

Men jobbar du med son rise kan se flesta komma ur sin.bubbla och fungera i skolan.och vardagen.

Johannes mamma sa...

Tänkvärt!

I sommar har vi tampats med den särskola där J. år och försökt få dom att inse skillnaden mellan olika pedagoger och J:s välbefinnande.
Det är sorgligt med en rektor som bara ser till sin personalsituation och inte till individens bästa. Vi kommer inte att ge oss den här gången. Det betyder så mycket för inte bara J. utan även för hans assistenter och oss som familj att han lever i en anpassad situation och det även i skolan.