Egentligen
vill jag inte skriva om det här alls, men nu är jag så jävla besviken och arg
att det läcker ut här. Hela Sandras trygghet håller på att kollapsa och jag vet
snart inte vilka vägar som finns kvar att gå.
Vi vet
ingenting om framtiden för tillfället. Vi vet inte ens om vi kommer att ha kvar
korttids snart. Och det har ju varit vår räddning under året, att vi har fått
avlastning, och att Sandra har haft nånstans att vara där hon mår bra.
När
framtiden är oviss så blir det ett väldigt svårt jobb för oss att strukturera
upp tillvaron så Sandras trygghet behålls. Hon måste veta hur dagarna ska se
ut. Exakt. Nu är det ingen som vet nånting och snart kommer vi inte kunna hålla
fasaden inför Sandra längre. Vår glada, trygga unge.
Jag undrar
hur mycket en chef kan få sitta och förstöra utan att få sparken. En mycket
kompetent och duktig person på korttids har slutat och Sandras trygga personer
i hennes närhet håller på att bränna ut sig helt. Men chefen sitter på sina
kafferep och vänder ut och in på alla paragrafer för att slippa ta ansvar för
nånting.
Först lät
det så himla bra allting, med den dagliga verksamheten och anpassningarna. Och
jag var naiv efter alla trygga, fina skolår i grannkommunen, och tänkte väl att
även vår kommun skulle klara det här (Även om jag har tampats med den här
kommunen många gånger tidigare) Det verkade så bra, och personen som
ansvarade för verksamheten kände Sandra. Det kändes både tryggt och genomtänkt.
Vi hade
möte, gick igenom Sandras behov och kom fram till att Sandra behövde en
assistent vid sin sida för att kunna delta i verksamheten. Dom målade upp en
väl fungerande verksamhet med mindre grupper, fasta scheman och individuella
lösningar. Sandra skulle ingå i en av grupperna och hennes assistent (som
F-kassan beviljade) skulle hjälpa henne att vara med efter hennes
förutsättningar och ork.
Det
ordnades ett rum åt Sandra, så hon skulle kunna vila, och gå undan om hon inte
orkade. Det lät jättebra. Verkligen! Men när Sandra började så fanns det inte
alls nån verksamhet och genomtänkta grupper eller nåt vettigt fast schema. Så
Sandra satt i sitt rum och klippte i kataloger, för hennes ork tog slut innan
dagen hade börjat. Ofta fick vi hämta hem henne i utbrott eller kräk-sjuka.
Vi hade
möte igen och det ordnades ett rum åt Sandra i korttids lokaler. Där är Sandra
trygg, så det fungerade jättebra. Men det fanns fortfarande ingen verksamhet.
Plötsligt ansåg kommunen att assistenten skulle bedriva dv själv. Hur vi än
förklarade, och visade lagtexter, för chefen att assistenten bara ska hjälpa
Sandra att delta i verksamheten som kommunen bedriver, så ville inte chefen
lyssna, eller förstå. Det är billigare att vara korkad än att följa lagen,
nämligen.
Det hela
blev ohållbart och alla som försökte göra Sandras dagar trygga genom att jobba
på sin fritid håller nu på att bränna ut sig (däribland jag). Så vi fick
rekordsnabbt beviljat dubbelbemanning till Sandra. Två assistenter som ska
hjälpa Sandra, samt ha nån slags verksamhet som vi inte har hunnit planera än,
förstås.
Vad händer
då? Jo, då kommer chefen på att kommunen nog inte behöver hålla med lokal
längre. Jag blir så jävla trött! Det skulle innebära katastrof, och jag hoppas
att vederbörande läser min blogg. Fast det hjälper väl inte ändå, det måste ju
vara nåt fel på en sån människa! Hur i hela friden kan en person som det inte går
att prata med öht vara chef??
Om Sandra
och hennes assistenter inte har nånstans att vara, då faller ju allting som vi
försöker bygga upp. Hemma mår hon inte bra om hon är varje dag, det är fullt
tillräckligt att försöka få helgerna att flyta smärtfritt här.
Dessutom
får vi aldrig vila, eller hinna städa eller vara ifred, eller prata i telefon
eller med varandra. Och dessutom har vi ingen nytta av korttids på nätterna om Sandra
ändå måste vara hemma på dagarna. Tack för det, jävla paragrafnissa!
Så, nu har
jag skrivit en massa som jag borde låtit bli. Jag återkommer när jag har lugnat
ner mig, nån gång.
.