lördag 14 november 2015

Tema – Vuxenlivet

Det var länge sen jag orkade bidra med ett temainlägg till Neurobloggarna, men nu är det tema om vuxenlivet och det är ju där vi är och det jag skriver mest om, så jag tänkte försöka få ihop ett tema-inlägg. Ni som vill läsa dagens vanliga inlägg scrollar vidare.


Det skrivs väldigt mycket om skolan och hur illa det är när den inte fungerar, vad som saknas och vad som behövs, hemmasittare, anpassningar och kunskap. Jätteviktigt, absolut!!! Men… Barnen växer upp och blir vuxna, faktiskt. Och om livet slutar fungera då, så känns skolåren helt oviktiga hur bra dom än var.

För samma dag som skolan slutar, försvinner också alla pedagoger och trygga rutiner. Och all viktig kunskap. Men det som finns kvar fortfarande är ju individen och dennes behov och dom ser likadana ut dagen efter det att skolan slutade som dagen innan den gjorde det.

Plötsligt finns ingenting längre och allt ansvar för att livet inte ska rasa samman hamnar på oss föräldrar. Den dagen skolan slutade för Sandra var det plötsligt jag som fick vara pedagogen som skulle kunna allt och se till att det fanns personal och verksamhet som fortsatte fungera.

När det pratas om bemötande och anpassningar så är det barnen som är i fokus. För att barn är så utsatta och sårbara. För att barn är beroende av oss vuxna. Men, hör och häpna, det finns vuxna som är lika beroende hela sina liv. Vad görs för alla vuxna?

Nu menar jag vuxna som är sårbara och beroende av andra för att överleva. Och framförallt alla dom som inte ”passar in” i det som erbjuds. Dom borde vara precis lika viktiga som barnen. Det är ju inte så att behoven slutar att existera den dagen man fyller 18, eller den dagen skolan tar slut, om man fortfarande är två år i sitt huvud…

Jag önskar att det satsades lite även på dom vuxna som behöver stöd, för vuxenlivet är både längre och viktigare än skolåren för dom personerna som ändå inte går ut med betyg och kan sköta ett arbete. Jag menar för allt i världen inte att skolåren inte är viktiga! Och har man förmågan att läsa sig till kunskap och få betyg, så är det självklart viktigt, och det saknas massor för dom. Men alla andra då? Dom behöver också ett bra liv.

När skillnaden på ett fungerande liv, och ett inte fungerande liv faktiskt handlar om liv och död. Dagliga utbrott på psykakuten eller glad och lugn i sitt anpassade hem. Varför är det ingen som fattar allvaret? Jag blir både rädd och ledsen när chefer inom verksamheter påstår att dom har anpassat rätt trots att dom sett konsekvenserna av att det inte är anpassat. Som att Sandra inte är en värdig människa och att det inte spelar nån roll hur hon mår.

Jag vet att det finns jättebra stöd för vuxna också, bra verksamheter och boenden. Men om man nu inte klarar det heller? Vad finns det då? Tyvärr måste mitt svar bli ingenting.

Det saknas kunskap! Alla ansvariga för olika verksamheter och alla som arbetar, eller på nåt sätt kommer i kontakt med vuxna som har en npf-diagnos måste vara lite insatta i vad det handlar om. Jag fattar att inte alla kan vara specialpedagoger, men det måste vara nåt fel när verksamheterna (och det gäller i allra högsta grad även skolan) ska ha en inriktning som bygger på ”lika för alla” och ”gemenskapen är viktigast”


Vi måste förstå att vi måste börja tänka på individen! Sluta för f-n att säga ”alla” Tack! För jag vet inte hur många gånger, när jag hör någon säga ”alla” måste tillägga ”utom Sandra” T.o.m. när det gäller rätten till insatser inom LSS.

.

1 kommentar:

Bellan sa...

Så sant.... Passar man inte in i mallen som redan finns, då är det svårt. Men det måste finnas ett värdigt liv även för våra barn som går utanför mallen. Tur att vi än så länge orkar stångas för dem!

Kramar om dig! ♥
//Bellan