Jag
träffade ju vår nya LSS-handläggare igår. Det första han sa var att vi har
20-30 minuter på oss… Sen vet jag inte vad jag ska säga riktigt, hur han sköter
sitt jobb får ju visa sig. Jag kände mig mest stressad över att hinna få fram
nånting öht.
Klart
är att vi ska skicka in en ny ansökan om ”Särskild anpassad bostad” när vi fått det nya
läkarintyget, och det kom lägligt nog igår. Vi har också precis
fått läkarjournaler från när Sandra utreddes på sjukhus, så dom ska väl med
också eftersom det står lite där om hur dålig Sandra blir, även om vi inte
förstod orsaken när utredningarna gjordes.
Sen
var det ju det vanliga. Hur jag kan veta att Sandra inte klarar en gruppbostad,
varför det behöver ljudisoleras där hon bor, att kommunen kan köpa tjänst till
en gruppbostad i en annan kommun, att Sandra ska vara med på mötena…. (suck)
att vi kan ansöka om förvaltare och när Individuell Plan kom på tal - ”vi
börjar så här”….
Vad
är det med Individuell Plan som kommunerna är rädda för? Vet dom inte hur man
gör, eller är det negativt för dom att det upprättas en sån? För vi har bett om
det sen i november 2015 och ännu har det inte blivit någon sån gjord åt Sandra.
Vi ska iallafall ha ett nytt möte efter semestern, så får vi väl se vart vi
ligger i planerna när vi kommer dit.
Efter
mötet fick jag migrän, men är väl glad över att mötet klarades av och
tabletterna håller det i schack än så länge. Sandra och assistenterna gjorde
godis på fm, käkade i köket och gick sen ner och fortsatte verksamheten i
källaren.
Göran
gjorde en massa ärenden medan köket var upptaget och när han kom hem hann vi
växla några ord med varandra innan ledigheten för dagen tog slut.
Det
där med att Sandra ska vara med på mötena, t.ex. För handläggaren tyckte
verkligen det, trots att jag sa att hon förstår som en ettåring, eller inte ens
det i en sån situation, så vad är liksom syftet? Vi kan ju inte prata om hennes
svårigheter och behov över huvudet på henne! Är dom liksom inte kloka nånstans?
På det svarade han iallafall att vi anpassar mötet så hon kan delta.
Hahaha,
det skulle nästan bli roligt, faktiskt! Så kanske att vi ska utsätta Sandra för
det, trots allt. Om vi ska ha ett möte som är anpassat efter Sandra så måste
han för det första avsätta bra mycket mer tid än 20 minuter, men ha i
beräkningen att han kanske får vända i dörren. Sen bör han sitta still mer… Prata
tydligare och sammanhängande, i korta meningar. Och vara lite mer ”här och nu”.
Sen kan vi ju inte prata om framtiden nåt, utan mer kolla ifall han har snygga skor
och om han har klocka på sig som Sandra kanske kan låna lite.
Men
ärligt talat?! Jaja, han känner ju inte Sandra, men jag skulle ju vara tacksam
om folk bara kunde höra vad jag säger och inte tro att hon klarar allt som ”alla andra autister” kan!
Det
är aldrig kränkande att erkänna en individs nivå och anpassa efter den. Det är
alltid kränkande att behandla alla lika!
Slutligen,
tack snälla Jos för din fina kommentar.
Ha
en fortsatt fin vecka. Här står det ”skrapa potatis” på Sandras fm-schema, och
det ser hon fram emot :)
.
3 kommentarer:
Men alltså.... suck.... att folk inte kan lyssna! Vi har ju ganska nyligen varit med om ett sånt besök - han är 18 så han måste med! Det gick nog inte en minut innan Turbo vält ett bord och krossat en skål mitt framför ögonen på den häpna vuxenpsyk-personalen. Nästa gång vi ska dit och träffa läkaren så ska vi på "anhörigsamtal". Vi blev lite full i skratt när vi såg den rubriken. :)
Men tråkigt om det måste gå så långt så ni måste utsätta Sandra för sån onödig oro innan de förstår.
Styrkekramar i massor och saknar ♥
//Bellan
Det händer emellanåt att någon tycker att Hanna ska vara med på möten.En gång gjorde vi så att hon fick följa med tillsammans med en assistent och så gick de efter en mycket kort stund,då såg alla att det faktiskt var sant att de inte kunde kommunicera med Hanna på vanligt sätt.Nån gång har vi haft möten hemma.
Det bästa om det är så att de propsar på såna möten är att ta dem hemma och/eller i andra hand att personen med autism kan gå därifrån vid behov (självklart dröjer det inte många minuter eller rentav sekunder).
Senaste mötet hemma hos Hanna,då tittade handläggaren snabbt in hos Hanna och sedan satt vi i personalrummet.
Nu har vi rätt stor vana med såna möten eftersom Hanna har läkarbesök flera gånger per år,då måste hon förstås vara med och hon måste självklart ha med sig någon som pratar med läkaren.
Vi är alltid minst två så att en kan gå iväg med henne om det skulle behövas.
Håller tummarna för att den nya handläggaren fixar det som behövs.
Annette
Jag som lever med pyskiskohälsa, har tre diagnoser. Går hos vux.hab. Har gjort det sen 90-talet. Jag är jävlig psykisk sjuk. Det är igen som tror på mig. Dom vill bara svartmåla mig och mobba och kränkta mig, vara elakt mot mig och hotar mig m.m. Vad ska man göra åt det? Jag far mycker illa av det och det tar mig på psyket. Dom lämna mig inte fred trots att jag har sagt i från! Lever med bland annat tvångsyndrow, deprimerad, ensamhet, utsatthet, besattighet m.m. Äter flera mediciner som är starka! Näthatet tar över mitt liv m.m. Jag har bestämd mig för att bli frisk även det tar år. Dom säger att min blogg är skit och bör inte skriva en blogg överhuvudtaget!Dom skriver dumma hemska saker där! Dom ska anmäla min blogg m.m. Jag har rätt att skriva om min hälsa och mina känslor m.m.
Skicka en kommentar