Problemskapande lärdomar

Sandra har hakat upp sig på ett par byxor som hon önskar sig. Hon vet inte vad det innebär att önska, men brukar säga att hon önskar sig saker i julklapp. Antagligen har hon hört någon säga det, eller fått någon reaktion när hon själv sagt det, så det har blivit något ”som man ska säga” eller hur jag nu ska förklara det. Likaså som hon alltid säger ”Precis sån som jag har önskat mig” varje gång hon öppnar ett paket. För det ska vara så.

Hon har en hel del inlärda fraser, och ett mycket bättre ordförråd än vad hon har förståelse. Så det är väldigt, väldigt lätt att personer som inte känner henne ställer för höga krav på henne. Det är t.o.m. lätt att vi föräldrar, som känner henne väl, ställer för höga krav, så man måste vara på sin vakt mest hela tiden.

Man märker ju på reaktionen i efterhand när man har ”felat” och då är oftast skadan redan skedd. Så det viktigaste när man jobbar med Sandra är att man inte tar saker personligt, utan tänker att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa. Ibland blir det fel och då lär man sig av det. Fortsätter man dock i samma hjulspår, och inte lär sig av misstagen, då kan man inte jobba med Sandra.

Till nya personer brukar jag säga att man ska tänka att man pratar med en ettåring. Hålla sig till här och nu och inte prata om saker som inte är konkreta. Om Sandra klipper ut en kaka och ger den till mig är lagom nivå att säga ”Åh, ska vi fika, vill du också smaka” och låtsas äta lite kaka. ”Titta där finns ju kaffe i tidningen, det vill jag ha till min kaka”

Perfekt kommunikation och samspel och lagom med fantasi för Sandra som hon förstår och tycker är rolig. Börjar man däremot fantisera vidare om saker som hon inte kan relatera till, att man bakar kakan och säljer den på ett café och liksom bygger upp en hel berättelse av fantasi runt kakan, då slår det över till stress och oro hos Sandra.

Den här balansgången kan man omöjligt veta när man inte känner Sandra, för hon kan ställa frågor om kakan som gör att man hamnar på ett café om man inte själv styr nivån. Så jag brukar säga till nya att man måste gå på lite nitar för att lära sig vart ribban ska ligga. Jag brukar ge lite grund, sen får dom nya känna sig för och efteråt pratar vi om hur det gått och vad jag har sett hos Sandra. Då kan jag förklara hur man ser på henne att hon börjar bli stressad, t.ex.

Dom som då har ”autism-tänk” brukar ganska snabbt hitta rätt nivå på ribban, även om man går på nitar mest hela tiden, förstås. Men det är egentligen inte själva nitarna som är det viktiga, utan hur man hanterar det efteråt.

Det tar ungefär ett halvår att lära känna Sandra, för hon har så många sidor och dagsformer, och små tecken och signaler. Men för personer med ”autism-tänk” funkar det ganska fort, även om dom inte känner henne så väl. ”Autism-tänk” för mig handlar allra mest om låg-affektivt bemötande och tydlig kommunikation.

Åter till byxorna. En morgon hade Sandra ”skrivit” (krumelurer i långa rader på ett papper) en önskelista. Någon måste ha sagt det till henne, för det har jag aldrig hört tidigare. Hon hade skrivit att hon önskade sig byxorna, och det var ju lite roligt, tyckte jag. Jag visade nog min uppskattning lite för mycket, över att hon gjort en önskelista, för det fastnade hon i sen.

Det gäller också att man inte svarar att ”vi får se om vi hittar några såna byxor” för det betyder, i Sandras värld, att vi ska köpa dom nu. Dom där byxorna stressade upp Sandra mer och mer, och vi hade jämt att göra för att tona ner det igen. Tillslut sa jag ”Vi ska inte köpa några byxor” och då kom utbrottet.

När det går så långt måste man ta konflikten för att Sandra sen ska kunna släppa det som stressar henne. Tyvärr. Det bästa är förstås om man kan jobba förebyggande hela tiden, men inte ens vi, som känner Sandra så väl, kan lyckas jämt.

Nu var det inte vi som la grunden till det här, men vi hade nog kunnat bromsa det innan det gick för långt. Om vi hade svarat rätt från början, och inte gett Sandra förväntningar som hon skapar när man svarar utan att tänka ordentligt.

Efter utbrottet försvann iallafall stressen över byxorna, och ingen större skada är skedd. Så länge det inte händer för ofta, och så länge man lär sig av misstagen, så är det liksom bara att släppa det och gå vidare.

.