Om
det inte hade gått så långt när det började o-funka hos Sandra för ett år
sedan, när jag skulle släppa taget, så hade vi nog haft bra assistenter idag. I
alla fall två, ev tre, och med en liten stabil personalgrupp är det enklare att
bygga vidare. Nu har vi ingen och det påverkar förstås Sandra allra mest, men
också Görans och min ork. Mest min, eftersom det är jag som ska lära upp alla
nya som försvinner innan jag är klar.
Därför
är det så viktigt att man inte låter saker o-funka. Man måste helt enkelt göra
något åt problemen, helst innan det blir problem. Är det saker man inte kan
lösa själv så måste man ju kräva hjälp. Sandra kan inte lösa problem, eller be
om hjälp, så det måste dom som jobbar göra. Annars brakar det.
Nu
när andra ljus börjar skymta i den mörka tunneln så hade Sandras framtid sett
mycket tryggare ut om dom fina personer vi hade fanns kvar. Vi saknar dom som
funkade, men vi hade behövt ta bort dom som inte funkade direkt. Och stöd
utifrån skulle satts in samtidigt som jag skulle dra mig ur. Då hade alla
inblandade varit piggare idag, och då hade livet utan föräldrar börjat fungera
för Sandra. För det är ju det som är hela grejen med assistansen...
Inget
är klart än, men det närmar sig en ny fas i Sandras liv, och det är kanske så
att det snart bara är personal som saknas. Glädjen fastnar lite i halsen, men
vi försöker fokusera på det som är bra.
.
1 kommentar:
Det kommer att ordna sig ska du se.. Någonstans finns de där underbara personerna som passar som handen i handsken til jobbet hos er fina Sandra ❤️
Skicka en kommentar