Otursmys

Även om det positiva inte alltid överväger så finns det alltid något positivt att fokusera på. Att börja från början innebär ju att man kan passa på att förändra saker som inte var så bra. Det gäller att göra allt för att förenkla arbetet runt Sandra. I den mån det går utan att det drabbar henne, förstås. Livet runt henne är krångligt så det räcker ändå, liksom.

Nu när vi vet vart Sandra ska bo, så kan vi börja bygga upp verksamheten lite mot rätt mål. Vi kan i alla fall ha en plan för framtiden och hur vi ska jobba med Sandra så hon blir så delaktig som möjligt. Vissa saker kan vi få in redan nu, som gör det enklare för alla framöver. Vi jobbar en hel del med såna anpassningar som gör att Sandra blir lite mer självständig. Säger man rätt, vid rätt tillfälle, så kan hon mer själv. För hon gillar att göra själv, om hon förstår vad hon ska göra, och det är rätt förberett.

Det är faktiskt den som förbereder som gör det största jobbet hos Sandra. Det är att bereda vägen rätt som är det svåra, och det som är viktigast och avgörande för om Sandra ska kunna något själv eller inte. Även om hon inte kan själv så är målet att hon ska känna att hon gör själv. Att göra sakerna åt Sandra är betydligt enklare. Gör man sakerna åt henne behövs inte dubbelbemanningen i samma utsträckning. Ju mer delaktig Sandra är, desto mer jobb ligger det bakom.

Jag vet att assistans dras ner överallt nu, men vi kan bara hoppas att dom inte drar ner för mycket på Sandras dubbelbemanning, om hon ska ha chansen att utvecklas framåt. Det är så klart en oro. Man måste sätta sig in i jobbet ordentligt om man ska förstå behovet, för Sandra verkar så redig när man inte är insatt. Jag får ofta höra jämförelser om att hon kan och förstår så mycket. Det gör hon ibland, om vi runt henne bereder vägen rätt och är tillräckligt tydliga. Utan det kan hon inte så mycket, faktiskt.

Nåja, det var en parentes. Den bostad som Sandra (förhoppningsvis) ska bo i är jättebra anpassad efter hennes förmågor. Där är det mycket enklare att få henne delaktig i sin dag än vad det är här hemma. Mest för att vi har tre våningar och Sandra ibland inte klarar trapporna alls. Det tar en massa energi av henne att ta sig till tvättstugan, t.ex. I den bostad som hon ska flytta till är allt mer lättillgängligt, så hon kan lägga energin på det som ska göras istället.

Sen orkar hon så klart inte delta precis i allt, hela tiden, men hon kan delta lite efter dagsform och ork. Jag har läst på lite om vad som är assistenternas ansvar och det var intressant läsning. Bra att veta vad som gäller och i princip är det assistenternas ansvar att hjälpa individen med allt som vi som kan själva brukar göra, både grundläggande behov, intressen, nöjen och vardag. En hel del, alltså.

Däremot får inte assistenter utnyttjas, och det är ju självklart men förekommer säkert. Därför är det en slags riktlinje att individen själv ska delta i allt som assistenterna hjälper till med. Men det som gäller är att inte assistenterna ska städa medan personen själv går på bio, typ. Är det så att en person inte orkar vara delaktig i allt (som Sandra) så är det inte att utnyttja assistenten om hen sätter på tvättmaskinen, eller lagar lunchen själv en dag (medan den andra hjälper Sandra med det hon orkar).

Personlig assistans ska ju vara just personlig, och för Sandras del innebär det att hon är delaktig efter hennes ork och förmåga. Då måste ju också assistenterna få rätt utbildning för att klara att bereda vägen rätt åt henne. Att få Sandra delaktig i allt som behöver göras runt henne kräver ganska mycket kunskap och stöd utifrån. För det är inte lätt att veta hur man ska göra, då är det betydligt enklare att bara göra allt själv.

Nog om det. Igår hade Sandra lite väl mycket otur, tycker jag. Paddan gick ju sönder i lördags, och när hon skulle lyssna på sin musik genom min mobil istället, så gick även dockan sönder. Hon blev lite stressad först, men nöjde sig ganska snabbt med CD-skivor.

Sen skulle hon ut med pappa och skrapa potatis, för vi skulle grilla. Precis när timstocken pep (tidshjälpmedel som talar om när det är dags) och hon skulle gå ut, så började det regna. Det hänger ju mycket på oss runt henne hur vi hanterar sånt här, och om Sandra ska fixa motgångarna. Men hon klarar ju inte hur mycket förändringar som helst på samma gång, liksom.

Göran var snabbtänkt och fällde upp parasollet, och visar vi att något är rolig, eller spännande, eller mysigt, så smittar känslan lätt av sig på Sandra. Så hon var helnöjd under parasollet och stannade ute tills grillspetten var grillade.

Sen mutade vi med mys-lunch inne och cola till maten. För annars hade det nog blivit en låsning när det var dags att gå in och det blev tydligt för henne att vi inte kunde äta ute som vi brukar när vi grillar.

Förresten ville även Göran och jag ha det lite extra mysigt inne när vi gick miste om grillningen. Får Sandra cola kan ju vi få ett glas vin. Alla nöjda och glada. Och bäst vi satt inne och åt började solen skina där ute, haha!

Efter maten ville Sandra se på film, och kors i taket, både DVD och TV funkade som det skulle 😎

Må finemang!

.