Som
jag berättade häromdagen så kan Sandra lära sig ganska mycket, om vi bara gör
det tillräckligt tydligt, så hon förstår vad hon ska göra. Det gäller att först
och främst bestämma sig för vad som är viktigt att hon lär sig och sen fokusera
på just det.
Ja,
allt behöver ju inte vara livsviktigt, även om sånt måste gå först, förstås.
Som när Sandra hade näringsbrist och bara ville äta makaroner, eller när hon
hade toalettfobi. Då tränade vi ju bara på det som var viktigt för hennes
hälsas skull. En sak i taget måste
det vara om det är saker som kräver energi, och det gör det ju om man inte
behärskar det ordentligt.
Nu
när vi inte har såna livsavgörande saker som vi behöver lägga allt krut på, så kan
vi fokusera mer på vardagssysslorna. Hon kommer aldrig att klara sig själv, men
syftet är att hon ska känna sig delaktig, för det växer hon av. Och att hon ska
tycka det är roligt, förstås.
Innan
Sandra lärde sig duka så som hon kan idag, att vi förbereder genom att ställa
fram det som ska användas åt henne på bänken, så kunde hon duka genom att vi
gav henne en sak i taget, och pekade vart hon skulle ställa det. Efter ett tag
visste hon vart det skulle stå. Nästa steg blev att ställa fram alla tallrikar
själv. Sen glasen. Sen besticken. Och nu klarar hon att duka själv, om vi
ställer fram allt på en gång åt henne. Men vi måste alltid förbereda.
Syftet är att hon ska känna att hon kan och det gör hon om vi bereder vägen
rätt.
Nästa
steg skulle kunna vara att hon tar fram ur skåpen själv, men det får isf vänta
tills hon har ett eget hem med ett eget kök där allt är mer anpassat efter bara
henne. Det gäller ju att göra det tydligt om hon ska förstå vad hon ska göra. I
skåpet står det ju fler tallrikar (och annat) än vad som ska fram på bordet.
Sandra
kan ”ramsa-räkna” jag tror till ungefär tio. Hon förstår antalet upp till tre
med (nästan) säkerhet. Ibland blir det rätt upp till fem, men det är mer osäkert om det
handlar om ramsa-räkning eller förståelse faktiskt. Men jag tänker att hon, när vi kommer så långt, kanske klarar att ta fram tre tallrikar ur skåpet. Är det tillräckligt tydligt vart tallrikarna ska stå, så är det inte ens säkert att hon behöver räkna.
Förstår man inte lagom är det ju lätt att ta allt. När Sandra hade en
verksamhet, och åt med assistenter varje dag, så hade hon egna skålar till sin
mat. Om man låtsas att man ska hämta något när det är dags för henne att lägga upp mat på
sin tallrik, så kan hon ta själv. Hon gör gärna inte saker när man är i
närheten. Sen förstår hon inte hur mycket som är lagom, så om hon ska ta mat
själv behöver hon 1 – lämnas ensam en liten stund. 2 – ha egna skålar med en
lagom portion.
Nu
undrar ni säkert varför vi inte låter henne ha det längre. Ja, jag vet inte
riktigt, men vår ork måste räcka till så mycket annat just nu, så resten ligger
lite på is, kan man säga. Det är dock ganska lätt att återuppta den vanan när
vi får lite ordning igen.
Ett
annat tips när det gäller tydliggörande fick jag på en föreläsning en gång.
Just det här exemplet passar inte Sandra, men jag delar med mig av det och
tanken är bra, så det går kanske att föra över själva idén till andra saker som
passar just den individ som ska använda det.
En
person som klarade att sätta på kaffe själv, men inte förstod hur många mått han
skulle ta fick anpassat med lika många mått-skopor som det skulle vara
kaffe-mått. Så han kunde ta ett nytt mått för varje skopa kaffe. Smart och
tydligt.
Det
finns ju massor med såna knep om man tänker till lite. Vet man inte vad lagom
är, så behöver man få det tydliggjort. Hur mycket toapapper är lagom? En
markering på väggen visar det. Hur mycket schampo är lagom? Ett mått gör det
tydligt. Osv. För personer som klarar sig mer själva, alltså. Men jag tänker
att man kan ta idén även till personer som behöver mer hjälp. Till Sandra
skulle man ju kunna hälla badskum i ett mått åt henne, så får hon hälla det i
badkaret.
Så
gör vi när vi bakar så det klarar hon ju. Kanhända att det går att utveckla det
med tre dl-mått när det ska vara tre dl. t.ex. Men först måste hon isf förstå
när ett mått är fullt. Inte halvt och inte rågat… Där är vi ju inte än.
När
Sandra gick på korttids skickade jag helst inte dit fulla flaskor av schampo
och badskum, för en del där tyckte att hon skulle få hälla själv… Det blir ju
väldigt dyrt i längden.
Hare
bäst.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar