När
Sandra är klar med det hon håller på med, så måste hon veta vad som händer sen.
Det får aldrig ta slut och bli ”ingenting” Det går inte att tänka ”Nu har vi gjort nåt idag så nu är
det färdigt” och sen inte ha något mer planerat.
Före
maten väljer Sandra alltid vad hon vill göra efter maten, och sätter upp det på
sitt schema. Vi har då förberett dom val som fungerar för dagen, och ibland har
hon egna önskemål som vi försöker tillgodose om det går.
För
tillfället saknar vi ju assistenter, och det innebär att vi inte orkar ha den
verksamhet som Sandra behöver, men vi måste ändå ha en planering och en
struktur.
När
det är ute-väder så brukar Sandra vilja gå ut och blåsa såpbubblor efter maten,
så det alternativet finns för det mesta. På förmiddagarna har hon valt att pussla
nu i en period, och då brukar hon få låta pusslet ligga kvar när vi ska äta
lunch, ifall hon vill fortsätta pussla efter den aktivitet hon väljer att göra
efter maten. För annars blir det ett glapp mellan aktiviteten och
kvällsrutinerna nu när vi inte har energi att göra så mycket mer.
En
dag för någon vecka sen ville hon att det skulle stå på hennes schema, att hon
skulle pussla när hon kom in. Jag gjorde plats för det på schemat och såg till
att båda alternativen fanns att välja på. Sen hjälpte jag henne att sätta båda
bilderna i rätt ordning, efter maten på schemat. Det blev hon mycket nöjd med
och sen dess har båda alternativen alltid funnits för henne när hon väljer, men
hon har inte sagt något mer om det.
Förrän
igår, då hon valde helt själv, både såpbubblor och pussla, och satte upp det på
schemat!!! Visserligen inte på rätt plats, men ändå! Wow! Man blir så
fantastiskt glad över såna initiativ och framsteg, så det fattar bara ni som
har erfarenhet av det. Men ni andra fattar ju att det är stort iaf. 😊
Det
är inte alltid så lätt för oss som planerar, att veta vad som ska hända precis
hela tiden, när varje sekund av dagen måste vara fylld med något som Sandra kan
överblicka och känna sig trygg med. Så det är faktiskt jättestort när hon kan
tänka ut vad hon vill göra, och dessutom förmedla det.
Brytningar
har alltid varit svårt för henne, och ett sätt att få det att fungera är att
använda timstocken (tidshjälpmedel) som jag har skrivit om tidigare. Då känner
Sandra inte kravet av våra förväntningar när hon ska avsluta en aktivitet och
gå till nästa. T.ex. ”När timstocken piper – gå på toa, sen gå ut” (Hur mycket
information man kan ge är individuellt, och beror på dagsformen,
bilder/seriesamtal kan vara till hjälp).
Att
vara nära Sandra när hon ska avsluta en aktivitet är en orsak till låsningar.
En annan orsak kan vara just att hon inte har klart för sig vad hon ska göra
sen. Vi har haft den tanken när vi har varit på biltur, och kommit tillbaks
igen. Sandra fastnar nästan alltid när hon ska kliva ur bilen. (Eller, för den
delen, när hon ska kliva ur rullstolen efter en promenad).
Dels
är den roliga bilturen (eller promenaden) slut. Dels står man ofta och väntar
på henne. Dels är det inte säkert att hon vet vad hon ska göra när hon kommer
in.
När
man väl förstår orsaken till en låsning, så kan man hitta strategier för att
hjälpa Sandra förbi den. Först och främst se till att hon vet vad som ska hända
och vad hon ska göra, gärna då något som lockar hennes intresse och allra helst
något hon själv har valt. (Dock ska man akta sig för att det måste vara något
lockande varje gång, för då kan det i sig bli ett problem i förlängningen). En
del blir hjälpta av att ha en bild på nästa aktivitet med sig i bilen (eller
vad man nu gör) eller att få en bild samtidigt som man ska byta aktivitet.
När
Sandra ska kliva ur bilen kan det ju vara svårt att lämna henne ifred om bilen
står på en plats där man behöver ha uppsikt över henne, eftersom hon inte
förstår faror och konsekvenser. Hon kan t.ex. följa med en okänd om någon ber
henne, eller få för sig att gå iväg om nåt stör. Även ut framför bilar,
eftersom hon inte kan föreställa sig vad som kan hända om hon gör det. Så vi
måste ha koll hela tiden.
Men
man kan oftast ställa sig lite bakom bilen, eller vända ryggen till, så hon
inte känner att man väntar på att hon ska kliva ut. Man kan också ha ett litet
gosedjur i fickan som tittar fram och vill hjälpa henne ur bilen. Eller ha rullstolen redo om hon är lite ostadig, vilket hon oftast är.
En
period för ett tag sen, när vi hade varit på promenad och kom in, så klev
Sandra inte ur rullstolen. Det låste sig varje gång, och ledde ibland även till utbrott. Vi hade sett till att hon visste vad hon skulle göra
efter promenaden, och vi lämnade henne lite ifred efter hennes förmåga, så det
var inte det som störde. Sen backade vi i tankebanorna och bröt ner planeringen
lite. Då insåg vi att hon nog inte visste vart hon skulle göra av sina ytterkläder.
Vi
behöver verkligen tänka ett steg i taget, samtidigt som framförhållningen måste finnas. Och vara tydlig för Sandra. Blir hon stressad över ”vad hon ska göra när” så öppnas för många lådor och hon börjar stress-prata med en massa nonsensfrågor om allt och
inget.
Vi
måste hjälpa henne att fokusera på det vi gör just nu, och hon behöver veta vad
som händer i nästa steg. När hon vet vad som väntar behöver hon hjälp med att
hålla tankarna på ”en sak i taget”
När
”alla lådor öppnas” far tankarna iväg och stressen över vad hon ska göra sen
kommer. Och sen, och sen, och
imorgon, och efter det, och… Dom frågorna får man aldrig börja svara på! Då
öppnar man fler lådor och stressen ökar. Då måste man envist stanna i nuet och
svara t.ex. ”Ta av skorna nu, prata sen” och helst lämna henne ifred om det är
en situation hon behärskar själv. På så vis hjälper vi henne att stänga onödiga
lådor och när dom är stängda försvinner stressen och Sandra slutar rabbla
frågor.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar