lördag 21 oktober 2017

Ett steg i sänder

Det är nånting med Sandras fötter som oroar en del. Hon har ju alltid varit lite ostadig och det blir värre när hon är instabil, alltså när hon är psykiskt nedsatt. Men vi vet inte riktigt vad hon känner, hur och när. Hon kan ju inte förklara det, och vet troligtvis inte själv.

För er som inte hängt med från början ska jag tillägga att hon är ordentligt utredd och alla farligheter är uteslutna, så vi känner ingen sån oro. Men det är klart att vi undrar vad det är, och om det tänker bli värre framöver. För det har blivit värre på sistone. Nu verkar det inte vara yrsel, utan snarare ont i fötterna. Men, som sagt, vi vet ju inte.


Det första jag la märke till var att hon sa att hennes hund-tofflor, som hon älskade, var knöliga. Då trodde jag att dom hade blivit dåliga i sulan eftersom dom var gamla, så vi slängde dom.

Sen var det gympaskorna som var knöliga, så dom bytte vi ut. Sen var det ett par andra tofflor, och vi börjar ana oråd. Det är nog inte alla skor och tofflor som är knöliga, det är nog något med hennes fötter.

Jag märker också att hon reagerar mer när man sätter på henne strumporna än vad hon har gjort förut. Göran har sett att hon har väldigt svårt när hon ska få på sig skorna. Det verkar faktiskt som om hon har ont.

Hon förstår inte själv, och kan inte förmedla vad hon känner. Så det är svårt att veta vilken hjälp hon behöver, och om det är något som vi behöver kolla upp. Om det kanske finns något som hjälper. Men vi avvaktar och ser åt vilket håll det tänker gå.

Hon är ju väldigt otränad så vi måste försöka få henne att röra sig lite. Men det är inte helt plättlätt att motivera damen. Göran är jätteduktig på det där, så han brukar hitta på lite lekar där Sandra får motion, men hon skulle behöva röra sig mer.

Vi funderar lite på om en rullator kanske kan vara nåt. Hon körde sin rullstol ett tag, men nu vill hon ju sitta i den istället. Eftersom hon troligtvis har ont, och är väldigt ostadig, så förstår jag henne och vi kan inte tvinga henne att gå. Ska vi lyckas måste vi locka henne att vilja…

Sen kommer det snart en vinter med snö och is, och då kommer Sandra vägra gå alls. Det räcker att marken är våt så låser det sig för henne.

Lite tankar och idéer har vi iallafall, men så var det den där orken hos oss också. För att få in rutinerna och strukturen så krävs det en enorm ork och pigga assistenter. Man är inte precis pigg när man jobbar typ hela tiden.

Vi försöker ju komma ifrån lite ett par dagar var varannan vecka, men det kräver också sin planering och energi. Veckan som var valde jag att vara hemma för jag orkade inte vara ledig, så nu är jag ännu tröttare. 😅

Det behöver verkligen bli ordning snart. Vi jobbar på det, men det är lite saker som drar ut på tiden, tyvärr.


Jag önskar er som kikar in en fin helg!

.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Det är verkligen besvärligt när fötterna krånglar, och Sandra har dessutom svårt att förmedla vad som är fel. I början av min Fibro köpte jag nya skor stup i kvarten och alla var jätte obekväma när jag väl började gå i dom... Tills jag kom på att det var fötterna som var ”knöliga”.
En rullator tycker jag låter som en bra ide, då får Sandra stöd när hon går och kan ”hängvila” när det behöv, och med en liten korg där fram kan hon ta med sig gosedjur som behöver komma ut på en liten promenad 😉 Kram till dig, superdupermorsan ❤️

Johannes mamma sa...

Jag vet ju att ni utrett Sandra men är det någon som kollat hennes B-12 värde?
Kan ge jätteknepiga känslor i fötterna; som att gå på kuddar eller som i mitt fall domnar fötterna under. (jag gick dock med brist under ett långt tag innan jag fick adekvat behandling)
Annars verkar väl rollator som en bra idè. Lite stödhjälp kan ju hjälpa mycket!