Jag
fick lite skrivkramp igen. När tankarna blir fulla av sånt jag inte vill eller
kan skriva om, så blir det inget över till sånt jag kan dela med mig av här.
Men jag försöker att inte ställa några krav på att prestera, utan skriver när
det funkar helt enkelt.
Jag
börjar bli ganska trött nu, och vi hoppas att vi har lite lösningar på
framtidsplanerna snart. Det märks ju på Sandra också, när vi inte orkar som hon
behöver. Hon behöver stimulans, annars blir hon uttråkad. När hon blir uttråkad
blir hon skör och gnällig. Tillslut kommer låsningar och utbrott, och
trött-sjukor.
Vi
gav henne en liten mini-semester nyligen och genast blev hon pigg och glad
igen. Det är så viktigt att hon får ett liv och inte bara sitter i soffan och
har tråkigt med klipptidningar eller vad hon nu gör. Dras assistansen
ner så är det slut med den individanpassade stimulansen hon behöver för att må bra. Eller för att
inte bli sjuk.
Kommer
Sandra någonsin mer få göra roliga saker, som kräver extra bemanning? Kommer
hon få bada, rida, åka på semester eller ens få en biltur i framtiden? Men det
är inte det som i första hand oroar mig, utan om det kommer finnas någon som
ser till att hon äter, dricker, går på toa och sover. Jag skulle bli tacksam om
hon kunde bo och överleva, och slippa må dåligt.
Framtidsoron
ger mig ångest. Eftersom ångest har samma symptom som hjärtproblem, så ska man
ju ringa 112 varje gång, egentligen… Jag undrar vad en ambulansutryckning
kostar oss skattebetalare? Att belasta sjukvården i onödan när dom pengarna
skulle behövas till annat! Undrar om Åsa Regnér har räknat på ”vinsterna” när
hon har bestämt att dom som dör utan assistans inte behöver nån?
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar