Nu
blev det ett litet uppehåll i skrivandet igen. Jag har varit lite hängig och
energidepåerna tog nästan slut, så jag har försökt hålla fokus på det
viktigaste, helt enkelt. Det sprids ju en hel del länkar på fb, om LSS och assistans, som oroar inför framtiden och jag känner att jag inte får läsa allt om jag ska
orka med vardagen just nu.
Igår
hade vi iallafall lite planering, assistenten och jag, där vi la upp en
grund-plan för Sandras besök. Eftersom det inte är vardag, utan utflykt, så
behöver vi inte planera så ofta, men planeringen är viktig om det ska bli bra.
Ska vi göra några större förändringar, eller om något inte fungerar som vi
tänkt, så behöver vi prata igenom det igen, men annars har vi nog en bra plan
nu, som räcker ett tag framöver.
Assistenten
hade en massa bra förslag och tankar som vi pratade igenom och ska prova. Bl.a.
tydliga start och avslut. Det berättar jag mer om när vi har provat det nästa
gång, men det blir nog jättebra, tror vi.
Jag
har alltid sagt att planeringen och förberedelserna är den stora delen av det
här jobbet. Även om Sandra behöver aktiv hjälp i allt hon gör, så är det
planeringen och förberedelserna som bygger upp den stabila grunden. Sen ger det
jättemycket att bara ha tid att sitta och bolla tankar och idéer med varandra.
Annars blir det svårt att utvecklas framåt.
Långt
innan Sandra fick dubbelbemanning så diskuterade vi det här med handläggaren på
F-kassan. Hon sa att om man ska få tid för förberedelserna så måste individen
vara med och förbereda. Det är ju inget konstigt, egentligen, och inget jag
ifrågasätter på nåt sätt. Jag berättar det bara för att förklara lite hur
Sandra funkar.
När
Sandra gick i skolan förberedde vi hemma på dagtid, i den mån vi kunde. Så när
skolan slutade kom diskussionen upp. Inte så mycket för vår del som föräldrar
(vi hjälps ju åt oavsett) utan mer hur det ska bli när andra tar över om det
inte finns tid för alla förberedelser.
Handläggaren
föreslog att vi skulle få in Sandra i det förberedande jobbet, för att på så
vis kunna räkna den tiden som assistanstid. Jag svarade då att om vi ska låta
Sandra delta i det förberedande arbetet, så måste vi först förbereda det…
Det
är ju så med allt vi gör, att det inte fungerar om vi inte har förberett och
planerat det först. Och dessutom har några reservplaner att ta till. Vi
föräldrar, som är inarbetade i vår vardag, har ju inga större problem med det
här. Det går på rutin alltihop, och vi är ju två varesej vi jobbar som
assistenter eller inte. När vi avslutar en sak så förbereder vi till nästa gång
direkt, i den mån vi kan det utan att det stör Sandra. När kvällsrutinerna är
klara sätter vi upp morgonschemat, t.ex.
Vi
har ett flyt i allt, och förberedelserna sitter i ryggmärgen. Medan Sandra är
på toa före maten skyndar en av oss sig att förbereda aktiviteten som ska vara efter
maten, osv. För när Sandra kommer måste det vara klart för henne att sätta
igång. Hon måste alltid veta vad hon ska göra, direkt. När hon är klar med en
sak måste nästa ligga förberett åt henne. Ja, iallafall om det ska fungera
ordentligt, och hon ska må bra. Så klart klarar hon att vi inte har flyt varje
gång, men målet är att hitta ett flyt och det är då det funkar som bäst.
Assistenten
har extra tid för att kunna förbereda innan Sandra kommer till utflykten, och
även för att kunna slutföra och återställa när Sandra är klar. Jag ser det lite
framför mig som att allt ställs i ordning, sen kommer en virvelvind - swosch - och
så lägger sig tystnaden och städningen återstår 😅 Alltså, med risk för att låta
tjatig, men jag måste passa på att säga stort tack till assistenten för allt du gör för oss! 💕
För
en tid sen, när Sandra skulle göra ”fotspåren” efter maten, var jag tvungen att
förbereda det innan Sandra gick på toa. Alla fotspår ska läggas ut och sättas
fast i golvet med häftmassa, och det hinner man inte medan hon är där. Det blev
inget bra. Sandra blev jättestressad av att hon såg mig förbereda det och sen
klarade hon inte att gå spåret när det väl var dags. Jag tänkte att det kanske blev för svårt, men den troliga orsaken var nog snarare att hon blev stressad. (Första gången gick det
bra, då var det nytt och spännande).
Efter
den gången förbereds den övningen alltid i källaren, medan en av oss är med
Sandra, så hon inte märker något. Då fungerar det bra, man lär sig hela tiden.
(Huvudsaken man tar reda på vad som oroar, så man kan åtgärda rätt sak).
När
det finns en arbetsgrupp och en vardag med aktiviteter, så måste man nog
faktiskt ha möten varannan vecka om det ska fungera. När man hittat flytet och
det fungerar kanske det inte behövs lika ofta, jag vet inte eftersom vi aldrig
varit där. Innan jag skulle dra mig ur så såg jag ju till att det fanns en bra
planering ändå. Men när något inte fungerar bra är det jätteviktigt att åtgärda
det direkt, och då måste man ha möten!
Här
har det börjat blåsa nya vindar, vi får väl se vart vi hamnar när alla tankar
och funderingar landar. Men vi börjar väl känna att vi måste hitta en snabbare
lösning innan vår ork tar slut helt. Vi måste nog försöka ta in lite
assistenter inom kort. Ju längre vi väntar, desto tröttare blir vi, och vi
behöver orka ha bra inskolningar när vi ska ta in folk igen. Med bra
assistenter kommer nog energin snart tillbaks. (Faktum är att det dök upp ett erbjudande som gjorde att vi började tänka i nya banor).
Jag
avslutar med att svara på en fråga från Annika som undrar om det är
hopp-kaniner, eller utställningskaniner, eller om dom bara är många ändå. Dom är bara många ändå.
Ha’de
bäst.
.