Jag vill
börja med att tacka för att några fortfarande följer min blogg, trots att jag
inte har orken riktigt just nu (men kanske är den på väg tillbaks igen). Stort
tack till er som kommenterar och ett extra tack till Annika för din fina
kommentar. Och som svar på den så kan jag nog lova att jag kommer skriva mer om
vår positiva utveckling från nu.
Det känns
nytt och spännande med son-rise, och jag har fått ny energi. Vi (eller mest
jag, faktiskt) hade liksom fastnat i ett tänk och det kändes ganska hopplöst
med alla låsningar och utbrott. När man inte har någon idé alls om lösningar så
blir det ju tungt. Men nu tror vi att vi har fått rätt hjälp, och med det mer
energi och det i sin tur leder till mer att skriva om. Sånt som jag vill att
den här bloggen ska handla mest om, nämligen lösningar, glädje och framsteg.
Det var
riktigt roligt att få göra något annat med assistenten. Att åka på en jättebra
föreläsning ena dagen, och sen få handledning av assistansbolaget andra dagen.
Det gav oss många tankeställare, aha-upplevelser, energi och glädje. Så när det
var dags att jobba igen, så kom känslan av det hopplösa tillbaks. Hur i hela
friden skulle vi föra över det vi lärt oss i praktiken?
För vi såg
ju en hel del orsaker till Sandras stress, och förstod att vi ställde för höga
krav. Samtidigt tänkte vi att vi ju nästan inte hade några krav. Vad ska vi ta
bort när vi i stort sett redan har en kravlös vardag runt Sandra. Saker hon
måste göra för att överleva kan vi ju inte ta bort…
Men så
började vi syna vardagen ordentligt i sömmarna. Och upptäckte att den var full
av krav som överskred Sandras förmåga. Brytningarna är absolut svårast för
henne och där blev det nästan alltid låsningar. Vad beror det på och vad är det
egentligen vi förmedlar till Sandra. Hur får vi henne från en aktivitet till
en annan?
Första
dagen, på föreläsningen, insåg vi (med fasa) att Sandras låsningar (och utbrott) berodde på
hög stress och (för henne) höga krav.
Andra dagen,
på handledningen, lärde vi oss ett förhållningssätt som tar bort kraven. Som ger
Sandra kontroll över situationen så hennes stress minskar.
Sen testade
vi det i praktiken…
Nu beror väl
inte allt på det vi lärt oss, men det hade säkert betydelse. Att Sandra sen
verkar må lite bättre över lag just nu, gjorde att vi fick en fantastisk dag,
och ännu mer energi. Det kändes nästan lite magiskt, faktiskt.
Under
handledningen satte vi upp några mål att jobba mot. Det allra första är att få
bort, eller åtminstone minska stressen rejält. Sen ska vi, i små steg, genom
att väva in utmaningar i leken, träna på flexibilitet och att kunna be om
hjälp. Dom två svåraste bitarna som ställer till det mest för Sandra i
vardagen.
Vi var väl
lite osäkra efter utbildningsdagarna och visste inte riktigt hur vi skulle göra
för att minska kraven. Och skulle dom konkreta tips vi fått verkligen funka på
Sandra? Det är så små detaljer vi pratar om, men som kan göra väldigt stor
skillnad. Det kan handla om samma budskap från oss, men som kan ställa olika
höga krav på Sandra beroende på hur vi säger och/eller hur vi står. Bara att
vara medveten om det hjälper ju till, och sen måste vi som jobbar träna. Det är sååå lätt
att ställa för höga krav utan att tänka sig för.
Jag kommer skriva
fler exempel framöver, för det hände många spännande framgångar redan första
dagen. Men en sak intaget.
Det allra
första vi gjorde annorlunda var att ge Sandra kontrollen i brytningarna. Ett exempel
på det:
Vi är ute
och Sandra blåser såpbubblor. Hon vill göra det ”hela tiden” och det är svårt
att få in henne. Vår lösning på det har varit att förbereda henne, vilket har
funkat ganska bra för det mesta.
Vi säger då ”Nu
får du blåsa fem gånger till, sen går vi in” och sen hjälper vi Sandra att
räkna så hon blåser fem gånger. Är hon lugn och mår bra så är det oftast inga
problem för henne att avsluta då. Det kan bli små protester och kanske nån
liten låsning ibland. Det kan också bli svårt och större utbrott vissa gånger,
även om det inte händer så ofta om vi förberett henne ordentligt.
Men det är
vi som har kontrollen och det är vi som bestämmer…
Efter
utbildningsdagarna testade vi att föra över kontrollen till Sandra. Vi sa ”Nu
går vi in, kom när du är klar” och sen ställde vi upp dom dörrar som passeras
på vägen in, och gick före. Vi hann knappt in, så kom en strålande glad tjej
efter oss.
Samma
förhållningssätt kan vi använda i fler brytningar. Vi kan lämna över kontrollen
till Sandra och säga åt henne att avsluta när hon själv är redo. Då tar vi bort
kraven hon känner när vi väntar på henne. Utan krav, inga låsningar och mycket
lättare för Sandra att byta från en aktivitet till en annan. När hon själv är
redo.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar